Några nyanser för snurrig

 
Igår gick brandlarmet i min byggnad för tredje gången sedan jag flyttade in. Korridoren började tjuta strax efter mitt i natten och det var förvånansvärt många människor hemma för att vara en fredagskväll. Någon hade dragit med sig en högtalare och började spela svensk popmusik på högsta volym. Killar med gyllene ölburkar i händerna fick det att kännas som en kväll på Viking Line. Dansandet var något instabilt.
 
Natten hittade mig invirad i täcken och huvudvärk men jag hade ingen lust att brinna inne om jag kunde slippa så jag tog mig fortfarande ut till de andra. Hitta vänner bland vimlet, lutade mig mot en nedkyld pelare och väntade ut den lilla katastrofen. 
 
 
Det är någonting märkligt med brandalarm. Även om vi vet att de beror på någonting riktigt, någonting potentiellt farligt, så kan vi inte skaka känslan av övning. Alla de försök till rutin vi fått från skolan, alla de samlingar under lärares falkögon, har inte gjort oss mer uppmärksamma. Inte mer rutinerade i hur man flyr eller skyddar sig själv. Vi tar den snarare mindre på allvar. Dansar obekymrat runt i en lobby. Delar ut alkohol till de som vill. Har allsång. Skrattar. För verkligheten är lite för absurd. Den kan inte nå oss. Inte helt i alla fall.
 
Efter någon halvtimme fick vi åter klättra hem. Upp för trappor, mitt huvud vid det laget dunkande i takt med basen ur högtalaren som fortfarande släpades med genom trapphuset. En vän frågade om jag ville hänga på och baka bröd i dag. Han sa att de skulle samlas några stycken, knåda ihop någonting vettigt och njuta av det hela. Rösten i förbigående. 
 
 
Jag var några nyanser för snurrig för att kunna fokusera på vad han sa. Lär honom försvinna in igenom sin dörr utan något vettigt svar, ett förvirrat leende på våra läppar när vi stängde omkring oss. Nu vaknar jag till solen. 
 
Natten är över. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide