Hemma är här för dig med

Den 2014-10-10, kl 10:03:00
Filed in Om livet | Kommentarer: 3
 
Igår bestämde jag mig för att räkna. Hur mycket höstigt jag har hitta. Hur många brandlarm jag har hunnit med det här året. Hur många gången jag vaknat innan solen gått upp av ingen egentlig anledning alls. Svaren varierar.
 
Jag träffade Cleo på eff café mittt i Mellanstad. Jag var sen för att hon sa att hon skulle bli sen men istället kom i tid. Släntrade snubblande in bredvid henne och vi såg oss omkring på cafét. Insidan såg ut lite som att en leksaksbutik från 1950-talet hade exploderat innuti. Det hängde en barnvagn från taket och under hela vistelsen hade jag ett handfat markerat "ur funktion" precis bakom huvudet. Affisher och halstabletter, dockor och vackra ting lekte också runt i lokalen. Drack en varm choklad, en av höstens första men långt ifrån sista, och pratade om livet. 
 
 
Kvällen gick över i ett flera timmar långt telefonsamtal med Ash. Han ringde under brandalarm nummer #5 och jag har verkligen saknat hans röst. Vi ska förhoppningsvis ses nu i oktober, han kanske tar tåget ned till Mellanstad om inte biljetterna bränner ett för stort hål i plånboken. Förstå gången vi sågs var jag sexton och han var nästan dubbelt så lång som mig. Vi vek kaststjärnor i ett sidoklassrum och jag kände egentligen ingen där så öppnade munnen i hans riktning och sedan dess har vår märkliga berg-och-dalbana varit igång. 
 
Hösten är något av en nystart men den är också en tid för saker att blekna. Det är månader av dagar fyllda med en sol som måste kämpa sig upp över horisonten och det får mig att tänka på de vi lämnar bakom oss. På de mer än ett telefonsamtal bort. Oktobermornar får mig att vilja viska älskling, jag lovar du är inte bortglömd. Hemma är här för dig med.
 
 
Nu är ännu en vecka slut, ännu några dagar räknade och helgen är snart här. Hoppas ni gör någonting fantastiskt utav den.

Några nyanser för snurrig

Den 2014-10-04, kl 09:14:53
Filed in Om livet | Kommentarer: 0
 
Igår gick brandlarmet i min byggnad för tredje gången sedan jag flyttade in. Korridoren började tjuta strax efter mitt i natten och det var förvånansvärt många människor hemma för att vara en fredagskväll. Någon hade dragit med sig en högtalare och började spela svensk popmusik på högsta volym. Killar med gyllene ölburkar i händerna fick det att kännas som en kväll på Viking Line. Dansandet var något instabilt.
 
Natten hittade mig invirad i täcken och huvudvärk men jag hade ingen lust att brinna inne om jag kunde slippa så jag tog mig fortfarande ut till de andra. Hitta vänner bland vimlet, lutade mig mot en nedkyld pelare och väntade ut den lilla katastrofen. 
 
 
Det är någonting märkligt med brandalarm. Även om vi vet att de beror på någonting riktigt, någonting potentiellt farligt, så kan vi inte skaka känslan av övning. Alla de försök till rutin vi fått från skolan, alla de samlingar under lärares falkögon, har inte gjort oss mer uppmärksamma. Inte mer rutinerade i hur man flyr eller skyddar sig själv. Vi tar den snarare mindre på allvar. Dansar obekymrat runt i en lobby. Delar ut alkohol till de som vill. Har allsång. Skrattar. För verkligheten är lite för absurd. Den kan inte nå oss. Inte helt i alla fall.
 
Efter någon halvtimme fick vi åter klättra hem. Upp för trappor, mitt huvud vid det laget dunkande i takt med basen ur högtalaren som fortfarande släpades med genom trapphuset. En vän frågade om jag ville hänga på och baka bröd i dag. Han sa att de skulle samlas några stycken, knåda ihop någonting vettigt och njuta av det hela. Rösten i förbigående. 
 
 
Jag var några nyanser för snurrig för att kunna fokusera på vad han sa. Lär honom försvinna in igenom sin dörr utan något vettigt svar, ett förvirrat leende på våra läppar när vi stängde omkring oss. Nu vaknar jag till solen. 
 
Natten är över. 
 
 

Även staden får blomma när himlen öppnar sig

Den 2014-10-01, kl 11:50:25
Filed in Om livet | Kommentarer: 3
 
Oktober är början på den riktiga hösten. September var början av slutet på sensommaren men nu är den officiellt över. Nu ligger bara axlar vakumförpackade på vinden och fram åker en värme som måste stå emot allt det där våra dagisfröknar varnade oss för. Regn och rusk. Väder som kräver rätt kläder. 
 
Lägenheten vaknar av att det regnar och vattnet sipprar igenom de tygskor jag fortfarande envisas med att ha på mig. Har ni tänkt på att asfalt har en speciell doft när det regnar? Även staden får blomma  när himlen öppnar sig. För mig doftar det nyskalade mandariner och det är något av det bästa jag vet. 
 
 
Jag bor ovanför en brant backe. Den är något av ett uthållighetstest. Ett sett att skilja agnarna från vetet. Eller egentligen mest en enkel hint för att kunna peka ut de dumdristiga nog att vilja tappa andan när de envist cyklar hela vägen upp. Jag erkänner: har både försökt och klarat resan upp och över krönet.
 
Måste däremot erkänna att jag föredrar den skräckblandade, förtjusande färden ner igen. 
 
 
 
Dagarna är ett krampaktigt grepp runt styret och löven som spritter runt fötterna. De är äppelpaj och 468 sidor ord som aldrig tar slut. De är du och de är jag när vi kämpar oss upp i det stundande mörket för att samla kastanjer och de är det här. 
 
Precis det här. 

Tidigare inlägg
© Headerbilder från Wallpapers Wide