Innan Efteråt

Det snurrade till nu i dagarna. Tog sig ett varv kring kvarteret innan det knackade på dörren. Hösten är menad att få dagarna att blekna men nu brände det till. 

 

Jag, Pilen och Monk sågs för att baka kanelbullar - framtagna högtiden till ära. Monk var fast på vuxensamlande styrelsemöte så hon trillade in någon timme sent men sedan attackerade vi ett hittat recept med mjöl på näsan och mellan fingrarna. Vi sökte fram några instruktionsvideor och utmanade oss själva i konsten att vara pretantiös. Resultatet blev en fläta, en krans och några underskattat vanliga bakverk. Hela köket doftade socker och kanel långt innan vi var klara med någonting av värde.

 

Innan dess hade jag lyckats smyga mig iväg, skaksjuk och snurrbultandes, till en kyrka för musik. Vi tog en timme på oss för att producera någonting förhoppningsvis vackert och mot slutet öppnade jag till och med munnen alldeles själv. Sjöng solo. Någonting av det läskigaste jag vet. Trodde jag skulle svimma på fläcken, det till och med svartnade lite för ögonen på mig. Hjärtat bultade som om de ville knacka på självaste kyrkporten men tydligen gick det bra. Tydligen. Jag säger tydligen för jag litar inte på mig själv i det hela, fick fråga en tillförlitlig lyssnare om det hela. Nerver av står - inte ännu i min ägo. 

 

 

Men man ska göra sådant man är rädd för. Annars händer ingenting och vad gör vi då här?