Innan Efteråt

Oktober är början på den riktiga hösten. September var början av slutet på sensommaren men nu är den officiellt över. Nu ligger bara axlar vakumförpackade på vinden och fram åker en värme som måste stå emot allt det där våra dagisfröknar varnade oss för. Regn och rusk. Väder som kräver rätt kläder. 

 

Lägenheten vaknar av att det regnar och vattnet sipprar igenom de tygskor jag fortfarande envisas med att ha på mig. Har ni tänkt på att asfalt har en speciell doft när det regnar? Även staden får blomma  när himlen öppnar sig. För mig doftar det nyskalade mandariner och det är något av det bästa jag vet. 

 

Jag bor ovanför en brant backe. Den är något av ett uthållighetstest. Ett sett att skilja agnarna från vetet. Eller egentligen mest en enkel hint för att kunna peka ut de dumdristiga nog att vilja tappa andan när de envist cyklar hela vägen upp. Jag erkänner: har både försökt och klarat resan upp och över krönet.

 

Måste däremot erkänna att jag föredrar den skräckblandade, förtjusande färden ner igen. 

 

 

Dagarna är ett krampaktigt grepp runt styret och löven som spritter runt fötterna. De är äppelpaj och 468 sidor ord som aldrig tar slut. De är du och de är jag när vi kämpar oss upp i det stundande mörket för att samla kastanjer och de är det här.