Innan Efteråt

Igår bestämde jag mig för att räkna. Hur mycket höstigt jag har hitta. Hur många brandlarm jag har hunnit med det här året. Hur många gången jag vaknat innan solen gått upp av ingen egentlig anledning alls. Svaren varierar.

 

Jag träffade Cleo på eff café mittt i Mellanstad. Jag var sen för att hon sa att hon skulle bli sen men istället kom i tid. Släntrade snubblande in bredvid henne och vi såg oss omkring på cafét. Insidan såg ut lite som att en leksaksbutik från 1950-talet hade exploderat innuti. Det hängde en barnvagn från taket och under hela vistelsen hade jag ett handfat markerat "ur funktion" precis bakom huvudet. Affisher och halstabletter, dockor och vackra ting lekte också runt i lokalen. Drack en varm choklad, en av höstens första men långt ifrån sista, och pratade om livet. 

Kvällen gick över i ett flera timmar långt telefonsamtal med Ash. Han ringde under brandalarm nummer #5 och jag har verkligen saknat hans röst. Vi ska förhoppningsvis ses nu i oktober, han kanske tar tåget ned till Mellanstad om inte biljetterna bränner ett för stort hål i plånboken. Förstå gången vi sågs var jag sexton och han var nästan dubbelt så lång som mig. Vi vek kaststjärnor i ett sidoklassrum och jag kände egentligen ingen där så öppnade munnen i hans riktning och sedan dess har vår märkliga berg-och-dalbana varit igång. 

 

Hösten är något av en nystart men den är också en tid för saker att blekna. Det är månader av dagar fyllda med en sol som måste kämpa sig upp över horisonten och det får mig att tänka på de vi lämnar bakom oss. På de mer än ett telefonsamtal bort. Oktobermornar får mig att vilja viska älskling, jag lovar du är inte bortglömd. Hemma är här för dig med.

 

Nu är ännu en vecka slut, ännu några dagar räknade och helgen är snart här. Hoppas ni gör någonting fantastiskt utav den.